Maja !

Jag tänker börja blogga lite om mej och min lilla familj.

Det kommer förhoppningsvis bli mycket roligt om våra två små kärlekar Wilgot och Louise. Men innan jag börjar skriva om

vardagen vill jag berätta lite om våran förstfödda dotter Maja.

Jag kommer troligtvis också skriva lite om året efter hon dog och graviditeten samt förlossningen med hennes syskon.

1 Oktober 2008 föddes våran lilla ängel.

Måndag den 29 September va det dags för föräldrautbildning igen

och denna gång skulle papporna och mammorna sitta i olika grupper.

Max va ju mitt upp i sin långtradarutbildning och hade därför inte varit med tidigare. Vi skulle vara där 16.00 och jag skulle hämta honom i Timrå innan. Jag förstod att han va hungrig och vi skulle ju inte hinna äta någon middag så jag åkte på ica och köpte bröd, tomater och skinka. Sedan skyndade jag mej hem, fixade mackorna och for iväg för att hämta Max. Jag hade tidigare under dagen varit hos Anne och jag kände på mej att det inte va som det skulle med våran lilla kärlek men visste inte då att det värsta som kunnat hända hade hänt.

I bilen in till stan berättade jag för Max om min oro... bebisen hade inte rört sej på hela dagen. Vi bestämde oss för att be min barnmorska att lyssna efter hjärtljuden efter föräldrautbildningen. Det va hon som höll i det hela.

Mammorna fick gå in i ett rum med massa "sackosäckar" på golvet. Vi fick sätta oss i varsin för att kunna slappna av då vi lyssnade på ett avslappningsband inför förlossningen. Jag kunde inte slappna av utan försökte hela tiden få respons från det lilla livet i min mage. En av de andra mammorna såg min oro och kom fram till mej... hon kände på magen och sa att hon tyckte sej känna rörelser.....

men jag visste nog redan då att det inte va som det skulle.

Klockan 18.00 va det slut och vi skulle få lyssna på bebisen..... trodde vi. Bm försökte hitta några hjärtljud med gjorde det inte.... Hon sa åt oss att genast åka upp på förlossningen för att få en

bättre undersökning.

När vi stod i hissen på Mvc sa jag till Max att bebisen va död....

men han ville inte sluta hoppas.

Jag förstod.... jag hade ju inte känt några rörelser på hela dagen

hur mycket jag en buttade på magen....

När vi kommer in på förlossningen så möter personalen oss vid dörren, vi blir tilldelad ett förlossningsrum och jag får lägga mej i sängen. Redan då rinner tårarna.... En bm försöker hitta några hjärtljud med tratt men det funkar inte. Då kommer dom in med en ctg- apparat och kopplar upp mej men även då är det alldeles tyst....

Läkaren kommer in för att göra ett ultraljud.... hon tittar och tittar.

Max håller mej i handen och gråter så han skakar.

Efter en liten stund kommer det ytterligare en läkare för att titta....

Då börjar jag bli väldigt otålig för jag vet ju att vårat barn inte lever, vad finns det mer att titta på.

Jag säger att jag inte orkar mer utan måste få resa mej.....

Max och jag ställer oss brevid sängen och håller om varandra.....

men efter en stund blir vi tvungna att släppa taget. Nu ska jag in

i ett annat rum med bättre ultraljud så att läkaren kan kolla igen.

Jag lägger mej på britsen och drar upp min tröja.... det hade jag ju gjort så många gånger förr men då fylld av lycka.... nu va allt bara svart...

Vi skulle bli kvar på förlossningen men kände att vi va tvugna att komma ut.... bort från sjukhuset men inte hem.

Hur skulle vi någonsin kunna komma hem igen....

Jag tror att det va Lena som jag ringde till först.... vi skulle ju träffas dagen efter. Kommer inte ihåg vad jag sa eller hur länge vi pratade.... Sedan åkte vi hem till våra vänner Anders och Matilda. När vi kom in så möttes vi i hallen av deras yngste son som sa " va synd att bebisen är död". Det kändes hårt men samtidigt skönt att höra ordet död.... ingen annan hade ju nämnt det utan bara att det inte fanns någon hjärtaktivitet....

När vi är hos dom ringer jag till min far men kommer tyvärr inte fram han är i stugan och just denna dag så har han fel på telefonen... då ringer jag min bror Lasse, jag berättar vad som hänt och ber honom försöka få tag på pappa. Vi sitter i köket och pratar.... efter en stund känner jag att det är dags att åka tillbaka men innan vill jag hem.... hem för att hämta kläder till vårat barn.

Det kändes så tungt att gå upp för trappen... jag visste ju att det va sista gången som vi tre skulle göra det.... Väl inne skyndade vi oss att plocka ihop lite nödvändiga saker och kläder till barnet för att sedan sätta oss i bilen igen. Vi hade pratat mycket om just den resan..... resan upp till förlossningen... men det skulle ju vara lycka

och glada förväntningar på vägen upp, inte sorg och förtvivlan....

På morgonen den 1 Oktober föddes en otroligt vacker liten tjej som fick namnet Maja. Hon vägde 2600g och va 49cm lång, helt perfekt med mycket svart hår. Det va navelsträngen som tog hennes liv..... den hade hon hårt lindad runt halsen.

Oj, oj vilken otrolig kärlek och stolthet jag kände.... det går inte att beskriva med ord hur mycket jag älskar denna lilla ängel.

På eftermiddan samma dag som Maja föddes kom familjen och vänner för att se henne. Alla tyckte att hon va så vacker....

Vi fick vara kvar på förlossningen i en vecka....

All personal va helt underbara, ibland kunde dom sitta med oss och bara prata.... ibland va vi bara tyst men det fanns alltid någon där.

Utan all hjälp vi fick i början av denna sorg vet jag inte hur det

hade gått...

Begravningen !!!!

Den 17 oktober va det dags för Majas begravning. Oj vad vi

hade gruvat oss för denna dag men samtidigt längtat....

Nu skulle ju Maja äntligen få komma en bit till på sin korta resa.

Vi hade planerat allt precis som vi ville ha det. Allt skulle vara

perfekt och så blev det. Det jobbigaste va då vi skulle hämta Maja uppe på sjukhuset. När vi kom till bisättningen fick vi sätta oss i ett litet rum för att vänta på prästen. Han kom och vi ptatade lite om vad som hade hänt och vad som skulle ske. Sedan gick han och hämtade den lilla, lilla vita kistan.....

Det var Max som tog emot den och vi gick ut till bilen.

Allt va så fint men ändå så otroligt fel.

Maja skulle ju inte ligga i en kista baksätet då vi åkte från sjukhuset, utan sitta i sin bilbarnstol som hon fått ärva av

sin lilla kusin Wilma. Jag hade längtat så till den dagen då den äntligen skulle komma till användning.

Resan till kapellet gick bra men när vi nästan kom till alnöbron så ville vi bara svänga av och åka hem. Det va ju så det skulle vara.... hela min lilla familj va ju i bilen. När vi kom fram till kapellet kom vaktmästaren och visade vart vi skulle ställa kistan. Då var det 1 timma kvar innan det skulle börja så jag och Max satte oss ner och tänkte.... tänkte på hur allt kunde gå så jävla fel. Varför skulle vi bli tvungna att överleva vårat barn.... våran älskade lilla Maja.

Vi knäppte några kort, tände 2st ljus

och väntade på att de andra skulle komma.

Begravningen va så fin.... hur man nu kan tycka det då ens barn ligger i kistan. Prästen sa så mycket fint om Maja även fast hennes lilla liv blev så kort. 2st låtar spelades.... "Är du en fågel" av Robert Holmqvist och "Du finns inom mej" från tarzan filmen.

När vi skulle gå fram till kistan för att säga hejdå och ge Maja blommorna kände jag mej så stark. Det va jobbigt men just då kände jag bara en sådan otrolig stolthet att vi äntligen fått en så vacker liten dotter.

När allt va klart åkte alla hem till oss för att fika och umgås.

Majas morfar hade fixat tårtor och "moster" Anna-Karin

hade bakat en god kaka. Jag hade skrivit MAJA med vitt

och rosa på hjärtformade pepparkakor.

Det kändes så bra att alla va här för Majas skull.....

vi pratade om hur otroligt efterlängtad och saknad hon var

och fortfarande är.

"Hur ska det gå?"

Hur ska vi kunna komma tillbaka till ett "normalt" liv utan henne ??

Maja var så liten men tomheten efter henne så väldigt stor.

Efter några timmar gick alla utom Majas fastrar Eva och Lena hem.

Vi satte oss i soffan, tittade på kort och pratade.

När jag och Max sedan blev ensamma pustade vi ut.....

Vi hade överlevt dagen....